The Motorcycle Diaries
Hej!
De senaste fem dagarna har vi spenderat på en liten scooter i byarna runt Pakse. Med full tank, långbyxor, skor och solglasögon började vi vår färd. Vårt första stopp blev Tat Lo, där det finns några vattenfall och inte så mycket mer. Precis utanför stället vi skulle stanna på kör Jens omkull på en dålig grusväg och skrapar upp hela axeln. Medan såret plåstrades om passade jag på att chilla med hus-uttern på Tad Lo Lodge. Uttern hade en egen badbalja med tillhörande badanka som den bet frenetiskt på. Vi tog in på ett guesthouse i närheten och gick sedan till vattenfallet för att bada.
Morgonen därpå fortsatte vi till Attapeu - det var ca 200 km och tog större delen av dagen. Det hade nyss regnat och vårt val av väg var en sandväg som var rejält lerig. Väl framme i Attapeu tog vi in på Phouttavong Guesthouse och letade upp en decent restaurang (lättare sagt än gjort.) Vi fick användning för vår frasbok - deras engelska var näst intill obefintlig. Vi käkade frukost på ett vietnamesiskt ställe och lyckades få ur oss att vi ville ha stekt ris, vilket vi också fick och det smakade gott. Ett middagsställe fick vi däremot leta en timme efter, då vi antingen blev nekade att äta eller blev erbjudna get-barbeque. Till sist gick vi till ett ställe med några bord och frågade om de serverade mat samtidigt som vi gestikulerade desperat med händerna. "Yes." fick vi till svar, varpå servitören dukar fram isté och vi slår oss ner. Vi väntar på att snubben ska komma med något som liknar en meny, men istället kommer de ut med: Mat. Ris, fläsk, något som ska likna en fisk-kotlett, kallt kött och omelett. Vi åt det vi vågade äta och höll god min.
"Har ni mat?"
- "Japp. Här får ni."
Så ska det fan gå till.
Efter två dagar i Attapeu fortsatte vi mot Paksong längs en fin djungelväg med stora vattenfall och längre fram även kaffeplantage. Paksong, som ligger högt upp på Bolaven-plateaun är känd för sitt kaffe. Det finns ett amerikanskt fairtrade-företag som ger odlarna direktiv på hur kaffet ska odlas och garanterar dem 19000 kip/kg. Vi övernattade på ett litet hotell och for dagen efter till Tat Fan, ett mycket populärt vattenfall där vi åt frukost vid Tad Fan Lodge. Stället kryllade av thailändare i rosa kepsar. Vi försökte gå ner längs en liten stig till vattenfallet, vilket visade sig vara omöjligt - det var brant och halt av all blöt lera. Vi bestämde oss för att istället gå till marknaden där vi köpte kaffebönor och té och begav oss sedan tillbaka till Pakse. Nu har jag linnebränna och ont i arslet och ryggen.
Ikväll tar vi nattbussen till huvudstaden Vientiane. Det är en sleeping bus med sängar istället för stolar, vilket verkar lite coolt.
Min jävla kamera slukar batterier så jag fick inte en enda bild från hela utflykten så för fler bilder får jag hänvisa till axels blogg istället. Bilderna i detta inlägg är tagna av Axel.
http://engulcykel.blogspot.com
De senaste fem dagarna har vi spenderat på en liten scooter i byarna runt Pakse. Med full tank, långbyxor, skor och solglasögon började vi vår färd. Vårt första stopp blev Tat Lo, där det finns några vattenfall och inte så mycket mer. Precis utanför stället vi skulle stanna på kör Jens omkull på en dålig grusväg och skrapar upp hela axeln. Medan såret plåstrades om passade jag på att chilla med hus-uttern på Tad Lo Lodge. Uttern hade en egen badbalja med tillhörande badanka som den bet frenetiskt på. Vi tog in på ett guesthouse i närheten och gick sedan till vattenfallet för att bada.
Morgonen därpå fortsatte vi till Attapeu - det var ca 200 km och tog större delen av dagen. Det hade nyss regnat och vårt val av väg var en sandväg som var rejält lerig. Väl framme i Attapeu tog vi in på Phouttavong Guesthouse och letade upp en decent restaurang (lättare sagt än gjort.) Vi fick användning för vår frasbok - deras engelska var näst intill obefintlig. Vi käkade frukost på ett vietnamesiskt ställe och lyckades få ur oss att vi ville ha stekt ris, vilket vi också fick och det smakade gott. Ett middagsställe fick vi däremot leta en timme efter, då vi antingen blev nekade att äta eller blev erbjudna get-barbeque. Till sist gick vi till ett ställe med några bord och frågade om de serverade mat samtidigt som vi gestikulerade desperat med händerna. "Yes." fick vi till svar, varpå servitören dukar fram isté och vi slår oss ner. Vi väntar på att snubben ska komma med något som liknar en meny, men istället kommer de ut med: Mat. Ris, fläsk, något som ska likna en fisk-kotlett, kallt kött och omelett. Vi åt det vi vågade äta och höll god min.
"Har ni mat?"
- "Japp. Här får ni."
Så ska det fan gå till.
Efter två dagar i Attapeu fortsatte vi mot Paksong längs en fin djungelväg med stora vattenfall och längre fram även kaffeplantage. Paksong, som ligger högt upp på Bolaven-plateaun är känd för sitt kaffe. Det finns ett amerikanskt fairtrade-företag som ger odlarna direktiv på hur kaffet ska odlas och garanterar dem 19000 kip/kg. Vi övernattade på ett litet hotell och for dagen efter till Tat Fan, ett mycket populärt vattenfall där vi åt frukost vid Tad Fan Lodge. Stället kryllade av thailändare i rosa kepsar. Vi försökte gå ner längs en liten stig till vattenfallet, vilket visade sig vara omöjligt - det var brant och halt av all blöt lera. Vi bestämde oss för att istället gå till marknaden där vi köpte kaffebönor och té och begav oss sedan tillbaka till Pakse. Nu har jag linnebränna och ont i arslet och ryggen.
Ikväll tar vi nattbussen till huvudstaden Vientiane. Det är en sleeping bus med sängar istället för stolar, vilket verkar lite coolt.
Min jävla kamera slukar batterier så jag fick inte en enda bild från hela utflykten så för fler bilder får jag hänvisa till axels blogg istället. Bilderna i detta inlägg är tagna av Axel.
http://engulcykel.blogspot.com
Kommentarer
Trackback
